Quantcast
Channel: Du ska få käka läder! » Gym Kampsport Träning Vikt | Du ska få käka läder!
Viewing all articles
Browse latest Browse all 12

Tankar om dagens samhälle, eller något.

0
0

Tar en kortare paus i tentaskrivandet och ska försöka plita ner lite saker som jag tänkt på de senaste veckorna. De rör kost, hälsa och attityder angående detta i dagens samhälle.

Det första jag har tänkt på lite är hur ofantligt rädda folk är för socker, eller (snabba) kolhydrater. Jag säger inte emot att det är bra att se över vad man äter och minska ner på socker och snabba kolhydrater, men man kommer inte ramla rakt ner och dö för att man råkat äta en kaka? Att välja bort det för att man inte vill äta kakor är en sak, men vissa beter sig som att de kommer ramla av pinn bara en ”vanlig” kaka kommer in i rummet. Chilla lite va?
Jag säger inte att det är dåligt att ha koll på vad man äter och att undvika socker och andra snabba kolhydrater som huvudkälla för energin, utan det jag blir lite rädd för är hur extremt det gått åt att man inte ens får titta åt något med socker i för då gör man ju fel eller äter hälsovådligt. Så vida man inte är diabetiker kommer en kaka inte att vara någon fara, vare sig för din träning eller din hälsa.
Det är självklart helt fritt att välja om man vill äta kakan eller inte, men att stå och predika för folk, som troligtvis redan vet men inte bryr sig ett smack, om faran med snabba kolhydrater börjar bli lite uttjatat. Speciellt då många av dessa som jag ser gör på följande sätt: 1. inte har någon som helst grundläggande kunskap om näring och träning och 2. bakar helt kopiösa mängder kakor, tårtor och så vidare med ämnen som vi faktiskt inte har en aning om hur de påverkar kroppen.
Innan man börjar berätta för andra vad om är nyttigt och vad de ska äta eller inte så får man gärna skaffa en ordentlig, omfattande utbildning inom ämnet.
(Jag kan ju också här då nämna att sushi innehåller både snabba kolhydrater i form av väldigt vitt ris, och socker. Jag ser fitnessmänniskor som är väl medvetna om det men äter det ändå, utan att känna något behov vare sig av att berätta för folk hur eller vad de ska äta, utan för att de gillar det (er älskar jag!), men det finns också ”fitness”människor som gärna står och berättar hur farlig min enda ballerinakaka är för att sedan sätta i sig en tiobitars-sushi som pre-workout utan en enda tanke på vad sushin faktiskt innehåller (ursäkta, va?).

Vilket för oss vidare till nästa ämne: Bara för att det innehåller proteinpulver av något slag är det inte nyttigt för en! Vissa verkar tro att bara man byter ut delar av, eller allt, mjöl mot proteinpulver (och då ofta socker mot sötningsmedel av olika slag) så innebär det att det är supernyttigt och bra för hälsan. Jag ser ju gärna att man ställer detta i kontrast till vad ett högre/extrem-intag av protein gör för njurarna (om inte annat för vad den ökade vattenmängd man måste dricka för att kroppen ska kunna använda/bryta ner proteinet gör mot njurarna).
Att också använda resonemanget ”för mycket socker är inte bra” för att sedan äta kakor till frukost, lunch och middag, fullproppade med sötningsmedel, som vi faktiskt har väldigt dålig koll på om det är bra för oss eller inte, det känns väldigt konstigt. Jag tror att om man känner att man behöver äta kakor hela tiden så ligger problemet djupare än huruvida det är lite socker i dem eller inte. Som sagt så har vi väldigt lite och väldigt skiftande forskning på hur kroppen reagerar på sötningsmedel och proteinpulver eller andra syntetiska produkter som gärna använda i pre-workouts, post-workouts och så vidare.

Den tredje punkten jag tänkt på handlar mer om attityder mot varandra. Jag älskar träning. Jag älskar att äta nyttigt (även om jag gillar kakor också). Jag mår bra, känner mig pigg och stark och orkar med motgångar i livet, plugg, att träffa vänner och så vidare. Träning ger mig ett andrum, och grönsaks-baserad kost gör att jag orkar med det. Men hela tiden får jag höra (oftast av någon anledning när jag pratar med mina likasinnade vänner och inte med någon annan) hur vi ”kränker och trycker ner tjockisar” genom att prata om träning och kost.
Vi har alltså en grupp som kräver att man ska få älska sig själv som man är, men tydligen inte om man älskar sig själv som smal och/eller stark.  För mig är känslan när jag lyckats lyfta 100 kg i marklyft eller när jag tävlar i jujutsu det absolut bästa som finns. Ingen fikastund, bokupplevelse eller annat kan slå den känslan. Hur nervös man än är innan, hur jobbigt det känns och ont man än har i kroppen så är det värt det när man väl står där. Men pratar jag om det, pratar jag om hur man faktiskt måste bete sig för att komma dit, för det kräver en viss disciplin både gällande mat och träning, och i viss mån, i alla fall angående jujutsun, ett visst mått av viktpassande, då kränker jag tjocka människor och inte tillåter dem älska sig själva. Ska jag då behöva frångå hur jag älskar mig själv för att det inte passar andra? Jag måste säga att jag inte alls förstår resonemanget.

Jag kan bara utgå från mig själv, och hur jag upplever saker i fallet. Att jag menar på att det krävs disciplin för att kunna nå sina styrkemål samtidigt som jag inte är rädd för kakor innebär i praktiken:
Jag äter det jag behöver för att klara mina mål (grönsaker, protein, fett osv), men det innebär inte att jag äter kakor istället, utan om jag får ett starkt sug efter det och inte kan stilla det med en frukt, jag då äter jag en kaka, men jag plockar inte bort det jag måste äta för att orka. Tråkigt att jag kanske fick i mig 200 kcal för mycket. Då får jag endera ”träna bort det” eller kompensera det någon annan dag om jag tror att de där 200 kcal kommer stjälpa något för mig. Ofta hjälper det för mig att öka kolhydratintaget (extra bröd eller pasta eller en frukt) för att jag ska bli av med det värsta suget.

Personligen tycker jag att alla borde träna. Jag har sat det förut, och jag säger det igen. 2-3 pass i veckan ett krävande konditionspass och ett styrkepass minst. Inte för att bli smal eller så, utan för att man ska kunna klara av vardagen. Att gå upp för en trapp och bli sjösvett eller flåsa är inte ett tecken på att man mår bra, oavsett vad man än tror.

I grunden antar jag att det hela bottnar i något som jag trodde vi svenskar ändå levde hela vårar liv på: måtta (eller balans, och den balansen ser ganska olika ut beroende på hur man är som människa).

Vill man se ut som en bodybuilder, jag gör det då, så länge man inte försöker pracka på någon annan ens livsstil. Tänk också över vad ni äter och inte äter, man är inte alltid hälsosam bara för att man är smal eller inte äter vissa saker.
Vill man vara en ”normal” tränad människa. Ja ät då din kaka och dina grönsaker och var nöjd med livet. Träna när du vill, vila när du vill och gå och fika med vem du vill och prata om vad du vill.
Vill man vara tjock, jag då får man väll det, det är inte mitt problem, men klanka då aldrig någonsin ner på att jag inte har lust att äta bullar till fikat varenda dag, eller att jag faktiskt älskar att röra på mig, att jag känner mig deppig, trött och sjuk när jag väger för mycket, att jag vill vara i sådan form att när jag sen skaffar barn så kommer jag kunna leka med dem, att jag orkar gå upp för trappor utan att flåsa eller lukta svett och så vidare.

Inget av det där vare sig kränker dig och dina val, eller trycker ner dig för hur du ser ut, däremot så är dina kommentarer om att man inte väljer själv utan bara fastnar i samhällets norm ganska nedtryckande.

(Detta till trots vill jag ändå lägga till att jag personligen har väldigt svårt att tro att man långsiktigt kommer må bra om man är kraftigt överviktig. Jag vet inte hur många gånger jag hört resonemangen: ”Men jag mår bra, jag är inte sjuk.” Nej, inte än… (Sen får ni också fatta att jag vet att det är skillnad på att väga 10 kg ”för mycket” och 40-50 kg för mycket). Precis som jag tidigare nämnt tror jag inte det är bra att proteinhetsa kroppen alldeles för mycket heller).


Viewing all articles
Browse latest Browse all 12

Latest Images